Alla hjärtans dag

Okej, jag gör det.
Jag skriver ett inlägg.
Fast det gör så ont, så ont.


Har ju blivit så bra på att inte tänka på henne.
För om jag inte tänker på henne så gör det inte ont.
Då kan jag låtsas som att det aldrig har hänt. Som att jag är en vanlig tvåbarnsmamma.


Så skäms jag.
För mig själv.
Som inte orkar tänka på henne.
Som inte orkar vara ledsen.
Vad är jag för en mamma som inte vill låtsas om mitt ena barn!?


Jo men det är klart jag vill.
Jag bara önskar att hon var här, hos mig!
Att hon andades, skrattade, lekte, åt, grät, bråkade med sina syskon, skrapade sina knän, ritade på väggarna, ja och allt det där andra som barn gör.


Istället finns hon inte.
Inte mer än i mina tankar och mitt hjärta, och på bilder och filmer.
Och det räcker inte.
Det är inte tillräckligt.
Det kommer aldrig bli tillräckligt.
Hon kommer alltid fattas mig.
Alltid.
Och det kommer alltid göra lika ont.
Så ont, så ont.
Så ont att jag väljer att inte tänka på henne särskilt ofta.
För så är det.
Men ibland vill jag ändå tänka på henne och nämna henne, fast det gör så ont.
För hon är ju ändå mitt barn, och jag älskar henne fast hon är död.


Den 14 februari var hennes födelsedag.
Hon skulle blivit 7 år.
Skulle börjat första klass till hösten. Stora flickan.


Men så blev det inte.
Det blev istället ett djupt hål i mitt hjärta.
Och det gör lika ont nu, som då.


Min lilla Tilda fattas mig.
Och ingen tid i världen kan läka det såret.








Puss på dig mitt lilla hjärta 





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg