Tre år

I lördags var det tre år sedan Tilda dog.
Tre år.
Tre år känns som en evighet. Som att den tiden var ett annat liv, kanske till och med någon annans liv? Därför att man vill inte tänka på det, inte minnas det. Man skjuter undan minnet, längre och längre bort så man slipper påminnas hela tiden om hur det var, för det är alldeles för jobbigt att tänka på. Och det funkar hyfsat. Man blir bra på det efter ett tag.
Men så kommer tillfällen, och dagar, en speciell låt och lukt eller en sak, som påminner om det som varit. Den hemska tiden som jag aldrig någonsin vill uppleva igen, och inte önskar att någon förälder eller barn borde få gå igenom.
Men också minnena av min alldeles underbara och fina lilla flicka, min lilla Tilda som jag burit i min mage i nio månader och som jag kämpat igenom en förlossning med. Minnen som jag aldrig vill glömma bort!

Minnena av hur det kändes att hålla henne i min famn.
Minnena av hur hon luktade när jag snusade henne i håret.
Minnena av hur vi bar runt med henne för att hon bara ville sova mot våra axlar.
Minnena av hur det lät när hon kunde skratta, och hur glad hon alltid blev när hon hörde Nikki.
Minnena från när hon badade, som hon njöt så mycket av.
Minnena från den korta perioden när hon faktiskt kunde röra lite på kroppen.

Alla dom goda minnena!

En dag hoppas jag att jag kommer ha lättare att fokusera på dessa bra minnen när jag tänker på Tilda, och inte bara på dom dåliga. Jag är långt ifrån där än, väldigt långt ifrån, och ärligt talat så vet jag inte ens om det kommer gå. Det känns inte så nu, men jag hoppas i alla fall!















Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg