Vi lever! ;-)

Efter att själv har gått och småsneglat lite på vår bloggs bokmärke på datorn och efter vissa påtryckningar av släkt och vänner så tänkte jag ta mig i kragen och försöka komma igång med bloggen igen.
Nu var det ju allt bra längesen jag skrev, så här långt uppehåll har jag aldrig haft innan!
Anledningen? Tja, många antar jag.

Framförallt har jag inte haft någon lust eller ork helt enkelt. Det gav mig inget med bloggandet längre mer än ångest för att jag kände att jag var "tvungen" att uppdatera.
Sen anledningarna till att jag kände så var nog många, men framförallt berodde det nog på stress (i vanlig ordning...).

Vad har hänt sen senast då?

Vi blev familjehem i slutet på sommaren, men har nyligen avslutat det igen. Dålig information av socialen och för svårt uppdrag för oss. Känns som ett nederlag att vi inte redde ut det hela men vi var tvungna att avsluta för att rädda vårt förhållande. Familjen i förstahand.

Nikki går i förskoleklass och det går jättebra! Hon trivs hur bra som helst vilket känns otroligt skönt i mitt mammahjärta! Hon trivdes ju inte alls i förskolan som hon gick på, eller rättare sagt skulle gå på i våras.
Jag hade sån ångest inför skolstarten i somras att det skulle bli samma sak igen, men det blev tvärtom istället. Phu! Hoppas hon kommer vara lika glad för skolan i många år till ;-)
I höstas började hon på ridskola i Kramfors. Det var en grupp som heter "Lek och lär," för barn under sju år. Det var bara varannan vecka knappt och varje lektion var uppdelad i halva tiden med teori och andra halvan med ridning, men det gav i alla fall mersmak så nu rider hon i vanlig nybörjargrupp.
Nu är det mer "på riktigt" och det märks för barnen utvecklas lite för var gång. Kul, men jag måste erkänna att det är lite nervöst emellanåt att sitta på läktaren och titta ;-)
Bävar för den dagen dom ska galoppera! Huvva!

Lasse jobbar och står i.
Själv går jag hemma. Känns lite jobbigt att skriva det för jag vet att det provocerar folk. Men så är det. Jag kunde aldrig återhämta mig riktigt efter Tilda, och kände mig onormal och jagad av samhället eftersom jag "borde" vara tillbaks på heltid för längesen.
Så just nu skiter vi i samhällets krav och normer och jag går hemma och gör så gott jag kan och så mycket jag orkar med, och återhämtar mig i MIN takt utan att känna mig jagad av försäkringskassan och läkarunderskrifter.
Fördelen med att bo billigt som vi gör här uppe ;-) *reklam för Norrland*

Jaha, och efter väldigt mycket velande fram och tillbaks, så bestämde jag och Lasse oss för att vi nog ändå ville prova att skaffa ett barn till. Och ja, det blev väl lite snabbare än väntat men så var det ju i och för sig med både Nikki och Tilda också :-D
Jättekul så klart, men OJ vad mycket ångest samtidigt! Risken för att få samma sjukdom som Tilda är 25%, och ja, vi vet ju mycket väl att det kan hända. Det är inte sånt som bara händer andra...
För att försäkra oss om att inte råka ut för samma sak så var vi tvungna att göra antingen moderkaksprov eller något som heter PGD (som IVF fast man kollar dessutom upp sjukdomen, bara att Googla om man vill veta mer).
Nu är det tyvärr så att i Sveriges fyra nordligaste län så erbjuds man inte PGD av kostnadsskäl, (*dålig reklam för Norrland*), så vi var tvungna att göra ett moderkaksprov, det gjordes i v 13.
Och vilken pärs det blev sen då.
Självklart låg moderkakan precis så dåligt till som den bara kan göra så det blev svårt för dom att sticka.
Först blev jag stucken en gång, själva sticket gjorde i sig inte särskilt ont, men sen började hon pumpa/hugga/dra nålen fram och tillbaks för att få in en bit av moderkakan i nålen (det är så här man gör alltså), bara det att hon var i mitt skelett, eller bindväven som hon så fint ville kalla det när hon tillslut erkände...(hon nekade väldigt länge kan jag säga innan hon faktiskt erkände att hon gjort fel).
FY FAN vad ont det gjorde!!! Lasse höll mig i handen och jag ville bara bryta av fingrarna på honom!!!
Och självklart får hon ju inte ut nån bit av moderkakan så det måste GÖRAS OM!!!
Alltså, jag är verkligen inte mesig eller smärtkänslig med vare sig nålar eller annat i vanliga fall, men nu trodde jag att jag skulle svimma rakt av!
Jag var så rädd att hela kroppen skakade och tårarna bara rann!
Och så ville hon hela tiden prova på samma ställe igen, satt bara och körde runt med ultraljudet på samma ställe (där jag hade skitont!)! Tack och lov kallade hon till slut in en annan läkare som ville pröva från en annan del av magen, och det funkade!!
Och det gjorde inte alls ont, inte ett enda dugg! Lite obehagskänslor bara, jag menar dom är ju ändå inne i magen och drar med nålen fram och tillbaks, men det gjorde inte ont!
Ja, sen efter denna pärsen så var det "bara" att vänta på svaret som kunde ta upp till fem veckor... Just detta väntande är fruktansvärt!
Kommer aldrig göra om det!!
Man har genomlidit 13 v illamående, trötthet och har redan känning av fogarna, sen kanske man måste genomgå en sen abort och föda ut ett dött barn! Nä fy, aldrig mer!
Nu ringde dom redan efter en vecka och berättade att barnet är bärare av sjukdomen, MEN inte sjuk!
Det var otrolig lättnad blandat med MYCKET skepsis! Var det verkligen sant!? Varför gick det så fort att få provsvaren (det stod på lappen minst 3 veckor...)? Har dom blandat ihop våra provsvar med någon annans?
Suck, om man bara kunde lita på dom och vara lugn och nöjd ;-) Jag försöker intala mig att det stämmer och känner mig hyfsat lugn och gläds enormt åt detta barn!
Imorgon går jag in i v 29 och jag räknar redan ner. Längtar!
Det gör vi allihop! :-) Nikki förundras över hur stor magen är och tycker det är jättekul att se och känna hur barnet rör sig därinne :-)

Djuren mår bra, dom som lever i alla fall ;-) En hel del tuppar och kaniner ligger i frysboxen...
Fåren lammade i slutet på januari, och jag som ville ha lamm i maj... Vi trodde inte att vår bagge Fritz hade gjort sitt jobb men det hade han tydligen. Direkt när han flyttade hit.
Ett lamm var dött vid födseln men alla andra är friska och stora och pigga! Bagglamm allihop! Så söta så, och busiga! :-)
Vi har en ny häst som heter Beating Heart, men hon kallas för Betty! En tinkerkorsning som blir ett år i år. Underbart söt och charmig!
Och förra veckan var vi och hämtade tre chinchillor, mamma, pappa och barn. Ur självförsörjningssynpunkt lika menlösa som marsvinen, men dom är ju sååå söta! Och några djur får man väl ha bara för att dom är söta ;-)

Nä, nu får det räcka för denna gången.
Summering: Efter en otroligt jobbig höst med mycket stress av olika anledningar så har det nu lugnat ner sig och vi mår bra allihop.
Vi har blivit lite bättre på att ta tag i saker och jobbar undan innan saker och ting innan det hopar sig allt för mycket. Nu njuter vi av senvintern och längtar efter våren och vår nya familjemedlem :-)




/Maria



Kommentarer

  1. 💖 ser så fram emot våren, och då lovar jag att komma o invadera ert hus 😊😜 Kram på er!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg