Sugar in the morning, sugar in the evening...

Den 25 mars förra året så bestämde jag mig för att det fick vara nog med socker för min del! 
Jag har alltid förstått att det inte är bra med socker, men att sluta med den här vita drogen har varit helt omöjligt för mig. Och jag har verkligen försökt! 
Det är inte lätt att utesluta nåt som funnits vid ens sida hela ens liv. Sockret har alltid funnits där för mig.
Den har varit tröstande i svåra stunder, den har delat min glädje i glada stunder, den har under vissa perioder i mitt liv varit min frukost, lunch och middag, ja den har alltid ställt upp för mig! 
Men det finns en baksida med den här "vännen". Den förstör min hälsa, den ger mig enorm ångest och den gör mig beroende. 
Så vad var det då som fick mig att till slut lyckas avstå från socker?
Den 23 mars var jag och Lasse iväg till Malmö på föreläsning med "kostdoktorn" Andreas Eenfeldt och Jonas Bergqvist. Världens sämsta tillfälle egentligen för vår del, med Tilda som var så dålig då, men vi hade bokat biljetter sedan länge och bestämde oss för att gå ändå. 
Och det är jag glad att vi gjorde!
Det var en jättebra och inspirerande föreläsning, jag skulle gärna gå på den i år igen! När vi åkte därifrån så kände jag att nä, nu får det faktiskt vara nog med socker! Men, innan jag börjar mitt nya sockerfria liv ska jag bara äta upp det godis som ligger och väntar där hemma i skåpet på mig....
Vi kom hem och jag proppade i mig godis. Nästa dag var jag lika sugen på godis, och en dag till gör väl varken från eller till?!?
Det här sockermonstret som bor i mig lurar mig hela tiden att fortsätta, hittar på ursäkter för att äta godis i tid och otid. Hur motiverad jag än är, så har det här monstret ändå alltid en bättre anledning till varför jag faktiskt behöver det här godiset eller vad det nu må vara för nåt sött. Jag hatar det här sockermonstret!!

Vi hade lite böcker liggandes där hemma som vi hade lånat från biblioteket, bland annat en bok som heter "Ett sötare blod", skriven av Ann Fernholm. På förmiddagen den 25 mars lade jag mig i soffan och började bläddra lite förstrött i boken först, men ganska snabbt fångades mitt intresse rejält och jag läste igenom hela boken. Och det var vändningen för mig!
Det var den boken, uppbackad av Andreas och Jonas föreläsning, som fick mig att till slut inse att det finns bara en väg ur det här sockerträsket, och det är att avstå helt. Därför att jag är beroende. Precis som en alkoholist inte kan unna sig ett glas vin lite dåd och då, så kan inte jag unna mig socker då och då. För det triggar igång mitt sötsug direkt!
Och efter att ha läst i Anns bok om vad sockret gör med våra kroppar så var det inget att vänta på, jag kastade ut sockret från mitt liv på en gång!
Och det gick bra! Första veckan var värst med abstinens, andra veckan var också skitjobbig, tredje veckan också, fjärde veckan kände jag att, vad fan, har jag klarat tre veckor så ska jag klara en till! Och det gjorde jag! Och fjärde veckan var på ett sätt den största utmaningen i sig, det var den veckan som Tildis dog.
Hela mitt inre skrek efter socker, MÅSTE HA TRÖST!!!!
Men skulle jag vara mindre ledsen om jag åt socker?
Skulle någonting vara lättare om jag gav efter för mitt sockertroll?
Självklart inte! Ingenting i hela världen kunde i den stunden göra att sorgen över att vår lilla Tildis dog lättare!! Så dra åt H***ete jäkla sockermonster!! Låt mig vara!
Och ja, efter det så bara rullade det på av sig själv nästan. För visst kunde jag bli sugen, men inte alls på samma sätt som innan. Ett mer hanterbart sätt.
Det som blev en ny utmaning istället var att lära mig tacka nej åt folk som gärna vill bjuda på efterätter och fikabröd.

Månaderna gick och jag klarade mig bra utan socker.
Men sen vet jag inte vad som hände. Motivationen försvann. 
Jag skyller på stress och press. Vi har flyttat från all trygghet, vänner och familj, drygt hundra mil till en gård som kanske inte riktigt var vad vi hade tänkt oss. Vi flyttar en gång till, trots att vi egentligen ärligt talat inte hade ork till det. Det gjordes med enbart vilja och ett hopp om att det skulle bli bättre! Jag började jobba, efter att ha gått hemma i tre år, på ett nytt jobb med en massa nya människor att lära känna. Vi skulle hitta en bra förskola åt Nikki, vi skulle måla om ovanvåningen i huset, packa upp lådor, städa och komma i ordning, fixa i ordning åt djuren, vi behövde en ny bil osv osv. Det tog aldrig slut och till sist bara snurrade det i huvudet på mig. 
Bestämde mig i början på december för att tillåta mig själv att äta vad jag ville under jul och nyår. Orkade bara inte mer. Så jag åt, och åt och åt. Lussebullar, pepparkakor, bröd, kakor mm. Jag bar gav efter för sockertrollet.
Så, var det värt det?
Nä, självklart inte. För det första så är det inte alls så gott med söta saker som man föreställer sig, det är ju bara mitt beroende som vill ha sin drog, dvs sockret. Skit samma om det är en lussebulle, lösgodis eller glass, det är sockret i produkten som sockermonstret vill ha.
Och för det andra så är det inte värt det därför att det är så förbannat jobbigt att få börja om avgiftningen från sockret igen!

I alla fall, efter nyår så tänkte jag att det fick vara nog med sockret och återgick till vår vanliga LCHF- kost. Det gick bra, i två veckor. Sen föll jag igen. Inte så konstigt egentligen, vad hade ändrats sen innan jul? Ingenting, jag var ju lika stressad och trött som innan. 
Men så lugnade det ner sig på jobbet, och jag hade inte fler tider inbokade. 
Och sakta men säkert kände jag hur jag började varva ner lite. Sakta, sakta, men ändå! Fortfarande fick jag nästan panik när Lasse skulle iväg och jobba, och jag var tvungen att klara mig själv och ta hand om allt här hemma ensam, men vi såg till att hjälpas åt att förbereda så gott det gick dagen innan han skulle iväg. Vi lagade mat som jag bara kunde slänga in i micron och värma åt mig och Nikki, körde in ved i stallet, kastade ner hö osv. 

Och efter ett tag så skapar man sig ju små rutiner, och när jag har rutiner att följa, då lugnar jag ner mig. Och sen kände jag att istället för att hela tiden gå och tänka på allt som ska göras, så delar jag upp det i små delar istället. Planerar dagen lite, helt enkelt. Och då känns det helt plötsligt inte alls så jobbigt längre. Och då kan jag lugna ner mig lite till. Till och med så pass att jag kan ta mig tid att gå och vila middag. 
Det betyder så mycket för mig just nu, att få ha mina rutiner och att jag kan planera min dag, och att få vila. Jag mår så enormt mycket bättre bara på ett par veckor! Sover mycket bättre på natten också, vilket också stort bidrar till mitt välmående!!
Och när jag mår bra mentalt, ja då är det så mycket lättare att stå emot mitt sockermonster!
Jag tänker inte ge upp! Jag ska klara att övervinna sockermonstret igen, och jag kommer klara det. Jag föll, men nu har jag rest mig igen och kastat ut sockret från mitt liv än en gång.
Kanske jag faller igen, men då får jag ta nya tag igen bara.
Ska nog ta och läsa om Ann Fernholms bok igen, bara för att riktigt känna vilket bra val jag gör! :-)

/ Maria

Kommentarer

Populära inlägg