Nära döden...


Hela första veckan på sjukhuset är mest som en dimma och jag kommer inte ihåg allt.

På söndagen tar dom ett nytt crp och denna gången är det skyhögt och antibiotika sätts in. Tilda får även en stor kramp, och vi tror hon ska dö igen. En av sköterskorna, en ung tjej gråter. Det gör jag och Lasse också. Skärmen där Tildas puls och syresättning visas är helt tom. Hela rummet är fullt av folk, någon klappar tröstande på min axel. Vi får gå fram till henne för att vara nära när hon dör. Vi pussar och klappar på henne och tar farväl.
Efter en stund (evighet) börjar Tilda andas igen....

Julafton kommer och Nikki kommer in och hälsar på oss och vi öppnar lite julklappar ihop. Älskade Nikki, som hon måste undra vad som händer :( Försöker förklara men hur lätt är det att förstå när man är fyra år? Hon ignorerar Tilda och går inte bort i den änden av rummet där hon ligger. Hon har varit med på sjukhuset många gånger förr och sett Tilda med syrgasmask och annat, men denna gången är inte som dom andra. Tror att hon blev ganska skärrad när hon såg Tildas kramp den fredagen när vi åkte in, och att hon hade det i minnet.
På tisdagen när pappa kommer och hälsar på med henne så vill hon först inte träffa oss och hon gråter jättemycket, men det går över efter en stund.
Jag och Lasse funderar på hur vi ska lösa det med Nikki, ska en åka hem med henne eller hur gör vi? Ingen ville ju egentligen lämna Tilda just då, vi var ju säkra på att hon skulle dö där inne (och inte bara vi utan alla i personalen med inklusive läkarna), frågan var bara när.
Hon fick ju bara fler och fler kramper för var dag, trots mediciner.

Onsdagen kom och Tilda höll på att dö denna dagen också. I vanlig ordning så fick vi komma fram och vara hos henne, säga hejdå och pussa på henne. Läkaren lägger henne lite fint sådär så det ser fridfullt ut. Vi gråter som vanligt. I tankarna har man redan accepterat att hon är död. Och precis som alla andra gånger så lyckas hon på nåt overkligt vis att återhämta sig denna gången med.
Så fruktansvärt tärande på en, det går inte ens att beskriva. Stackars, stackars lilla Tildisen som kämpar så mot döden, alldeles i onödan :( Någonstans här börjar jag känna att jag önskar att hon hade fått somna in istället.
Onsdagen var ändå en bra dag. Tildas läkare Olof var tillbaks och det kändes bra på nåt sätt. Tryggt. Han tog sig tid att prata med oss lite, och styrde upp lite med Tildas mediciner och annat.
Och jag fick för mig att läsa igenom pärmen med information (ligger en på varje rum) och där i står att man kan få rum på Ronald macdonaldhus i mån av plats om man har ett allvarligt sjukt barn, alternativt så kan man bo på patienthotellet! Att vi inte hade tänkt på det innan är synd men bättre sent än aldrig. Äntligen kunde Nikki komma och bo hos oss!
På kvällen när vi frågar personalen om hjälp att boka rum på Ronald så säger den ena att om man vill så kan man sätta ihop bäddsofforna inne i Tildas rum till en stor familjesäng! Åh om dom ändå hade sagt det från början!
På torsdagen flyttade Nikki in på avdelningen med oss andra i familjen och såå skönt det var!! Äntligen var familjen hel igen! Och vi fick ändå ett rum på Ronald där vi kunde gå och duscha, tvätta och laga mat.
Och, dom satte in extrapersonal som satt vak på natten hos Tilda så vi kunde få sova, skööönt!

/Maria


Kommentarer

Populära inlägg