Hemma igen


Tror det var torsdagsnatten som var den värsta natten. Två gånger blev vi väckta av personalen för Tilda hade kramper. Två gånger upprepade vi vår vanliga avskedsprocedur och två gånger lyckades hon överleva.
När jag hörde Tilda dra sitt andetag så kände jag bara ledsamhet och överhuvudtaget ingen lättnad alls.

Dagarna går, och sakta men säkert börjar Tildas kramper bli färre och mindre allvarliga. Efter två veckor på sjukhuset så är hon såpass bra att vi vågar oss på att sova utan nattvak på henne. Det går bra och dagen efter kunde vi åka hem på permission. Det kändes nästan lite vemodigt att åka hem, vi hade blivit så väl omhändertagna av personalen på avdelningen och dom var alla så engagerade i Tilda. Trevligare personal får man leta efter!
Det var dubbla känslor att komma hem igen med Tilda. Vi hade ju helt ställt in oss på att hon skulle dö där inne, och nu var hon med oss hem igen. Det kändes jättekonstigt. Och väldigt jobbigt. Det var bara till att ladda om igen för att orka kämpa vidare ett tag till.
När man har kommit till den punkten som vi gjort med Tilda, och när det i princip inte finns mer än skalet kvar av ens lilla flicka, då vill man bara få ett slut på det hela.
För hennes skull, och för vår skull. Att se henne ligga där i sin säng, helt borta och okontaktbar och alldeles lealös i sin kropp, ständigt sovandes, det gör så ont i hjärtat på en så döden känns istället som en befrielse.

Vi är utskrivna från avdelning 62 nu. Istället är vi inskrivna hos ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Vi har en läkare och en sjuksköterska som kommer hit hem till oss så vi slipper åka iväg med Tilda. Vi är så glada över detta, det är verkligen toppen! Dom är toppen!

/Maria

Kommentarer

Populära inlägg